Det händer så mycket här i Afrika att det känns som jag varit här två månader, snarare än två veckor. Så många intryck! Savanner och regnskogar, piskande regn och torra flodfåror, kameler, åsnor, kor och getter. Människorna är färgstarka till både sätt och utseende och jag tar mig fram allt bättre på swahili. Imorgon ska vi äntligen ha en vilodag, men nu ska jag berätta om dagen idag.
Det var lördag morgon. Dagen då vi skulle besöka Mount Elgons nationalpark tillsammans med våra två handledare från Sverige och Kenya. En dag med turism i regnskog och hedlandskap på en utslocknad vulkan :-) Klockan fyra på morgonen vaknade jag av att jag inte kunde andas. Suck! Jag tog medicinen och försökte somna om men drömde oroliga drömmar, uppblandade med talboken i öronen. Kvart över sex gick jag upp. Rastlös kropp, rastlös själ. Händerna skakade och lungorna var trötta. Jag försökte tänka logiskt. Stanna hemma och vila eller följa med och bli distraherad? Kan jag vila om jag inte kan sova, eller blir det flera timmars ensam plåga? Orkar jag trängas i bilen och gå upp för berg, eller riskerar jag att göra allt värre? Det går inte att tänka när man inte kan andas. Tillslut hamnade jag på sängen med strömmande tårar, utan ork eller initiativförmåga. Då är det skönt med en kompis som kan trösta och stötta. Jag ryckte upp mig och följde med ut.
Några timmar senare skumpande jeepen upp för Mount Elgon på leriga stigar. Träden stod höga och krokiga utanför fönstret. Jag betraktade dem stumt. Gissade namn. Lät världen finnas till och mig själv försvinna. Genom det öppna fönstret strömmade luft som var frisk och ren, istället för stadens damm och avgaser. När vi nådde bambubältet fick jag lust att skratta åt bilens dans i leran. Det var ju ett alldeles galet upptåg, det här att köra upp för berget mitt i regnperioden. När bambun ersattes av afrikanska olivträd sjöng vi "mormors lilla kråka" och snart pratade jag på som vanligt igen. Träden glesades ut och ett lätt regn föll. Vi nådde en topp men fortsatte mot nästa. Så slirade vi ner i en sänka och kände plötsligt att "här kan vi bli fast, vi skulle ha vänt när vi hade chansen". Medan handledarna försökte hitta en lämplig vändplats kröp jag ut genom bilens sidofönster, eller, jag slog faktiskt en kullerbytta ner - ut i den svala bergsluften. På pigga ben sprang jag upp för en kulle och hade utsikt över den gröna dalen och majsfälten bortom skogen. Sen skuttade jag tillbaka ner och hjälpte till att dirigera bilen upp för backen medan regnet tilltog i styrka. Att springa på den leriga stigen, med hagelkulor smattrande mot huden och vatten strömmande över ansiktet - det var så obeskrivligt skönt! Världen fanns, och jag i den, och vi var fulla av kraft och energi!
Vi kom ner igen, trots faror och farhågor. Bit för bit rullade vi hemåt. En stötdämpare föll av på vägen. Motorn kokade. Ibland fastnade vi i vatten, ibland i leriga vallar. Ju närmare marken vi kom, desto tjockare blev mina luftrör igen. Väl inne i dammiga Kitale var andningen lika tung som innan. Då hade jag dock fått en paus - på 3500 meter där luften är tunn och många blir sjuka.
Jag gillar verkligen berg. För mig är det toppen på toppen!