sara.amsby.blogg.se

"Resandets verkningar på en man med hjärtat rätta stället är att sinnet får större självtillit: det blir mer säkert på sina egna resurser. Kroppen blir snart väl anpassad: lemmarnas muskler blir hårda som järn och tycks inte ha något fett. Ansiktet blir bronsfärgat och matsmältningen problemfri. Afrika är det underbaraste land som finns när det gäller att ge en aptit, och det är bara när man sitter och frossar på märgben eller elefantfötter som man kan få problem med matsmältningen."

Nej, vi kanske inte håller med dr Livingstone i alla hans påståenden, men än så länge fungerar magen över förväntan och jag börjar till och med vänja mig vid att inte få någon ordentlig lunch. Så många svårsmälta elefantfötter har det ju inte blivit, men jag som aldrig gillat lever tycker plötsligt att det är hur gott som helst, troligtvis för att allt annat kött är segt som bildäck och fullständigt oätligt. Vi trotsar läkarnas förmaningar och äter våra råa grönsaker, vi ska trots allt bo här i två månader och vitaminer måste man ju få i sig. Hittills har vi bara råkat på ett missöde. Inga farliga bakterier, men idag på lunchen när Sara skulle äta upp sin medhavda morot kröp en arg skalbagge ut och bet henne i tungan. Det var det minsann ingen som varnat oss för!

När man arbetar i fält ställs man alltid inför nya problem som kräver snabba beslut, oavsett om man befinner sig i Lappland eller i Afrika. Oftast rena bedömningsfrågor. Ibland oförutsedda händelser, oftast fler ju längre bort från sin egen vardag man kommer. Jag ser i ögonvrån hur en tjur står med mulen i en av infiltrationsringarna vars vattennivå jag mätt med milimeterprecision under den senaste timmen. Barnen som står och iakttar vårt arbete reagerar snabbare än jag och föser bryskt undan tjuren. Jag går fram till ringen och funderar på om det är okej att ange "törstig ko" som felkälla i en vetenskaplig artikel. Kliar mig i huvudet men kan inte låta bli att mysa lite över den märkliga situationen.

 

 

Ytterligare en rolig historia att berätta när vi kommer hem! Och tur att vi har så rådiga observatörer. Det är inte första gången de räddar mig från problem tack vare sin kvicktänkthet och handlingskraft. Trots att våra kenyanska åskådare knappt vet vad vi gör, eller varför vi gör det, tar de oftast väldigt bra beslut i akuta situationer. Jag känner mig trög och klumpig i deras sällskap.

Ännu ett härligt minne får jag med mig från den här arbetsdagen. När vi gjort klart den sista provytan fattar ungarna snabbt galoppen och hjälper oss att bära tillbaka all utrustning till bilen. Det märks att de är vana att bära tungt och att hantera vassa verktyg redan som små. De går i storleksordning, ut genom gluggen i stängslet och sist kommer treåringen, med rumpan bar, stolt bärande på vår stora machete i högsta hugg. Vi står bredvid och ler åt den absurda synen, men utan någon oro för den lilles liv. Är man stor nog att valla boskap hela dagen, då får man lov att bära en stor, stor kniv!

 

Kanhända hade doktor Livingstone vissa poänger när han uttalade sig om Afrika. Kanske ger resandet större självtillit, fastare muskler och en bronsfärgadhy även åt två svenskor "med hjärtat på rätt ställe". Säkert är åtminstone att vi vidgar våra vyer och utvecklar ett visst mått av ironi och självdistans. Dessutom har vi roligt under tiden, och för oss är det viktigast allt!